wake up from the dream and start to live the real life
Ibland blir vi så fullt upp i vårt drömande, vårt saknande
att vi glömmer att leva i nuet. ta tag i sig själv och hälla iskallt vatten över huvudet.
En månad i filippinerna. det gjorde mycket intryck på mej.
Att se allt det man såg. få uppleva allt det man upplevde
Något som kommer att finnas i en föralltid. vänner man kommer ha livet ut. Gud man kommer vandra tillsammans med varje dag.
Att se en sån annorlunda kultur har väckt tankar hos mig.
stuckit nålar i mitt hjärta, om och om igen
tänk er tanken att ni går längs en väg gjord av smuts och skit, där det bor hundratals människor i små hyddor flyandes på vatten och kloak, en hel hop med bedårande barn kommer springande å klänger efter en, man smälter eller hur? de är bara ben på deras sköra kroppar å smuts från topp till tå. Där går man, vit, ren och fet, med sina fina kameror och telefoner, mätt i magen. Kan man känna sig mer Äcklig!!
Vi är äckligt rika gott folk, äckligt feta, och ändå klagar vi på allting!
Men att gå där längs gatorna, se det man ser, ger det lilla man kan ge. känsla av hopplöshet över att det lilla man gör inte har någon betydelse i det stora hela. man hjälper ett litet barn.- det finns 1000 andra i samma stad, osv...
Att vi lever ett gott liv i finland är det inget fel på. Jag är iaf otroligt tacksam att jag är född här. men om man jämför lite. här klagar vi på att måsta gå i skola, medan filippinska ungdomar drömmer om att få gå i skola å få utbilda sig men måst kämpa hårt å deras familjen har inte råd, de klarar sig med några få euron(knappt det) per dag, köper inte nya kläder varje vecka, har inte nyaste iphonen, går inte på bio varje vecka. de har knappt råd att köpa ris, inte råd att mätta sina barns magar. Folk svälter! här har vi mat i överflöd!
Borde vi kanske sluta klaga över det lilla, och iställer vara tacksamma!?
Det var bara en liten grej som stack tag i mitt hjärta och fick mig att tänka på det liv vi lever här.
Nu är vi tillbaka här å inspirationen är stor över vad man kan göra i sitt hemland. Fattiga människor finns även här. våra vänner är deprimerade, grannens bror har tagit självmord, gamla damen behöver hjälp över gatan, killen blir mobbad i skolan eller kanske din vän har aldrig hört att man kan ha en relation med jesus...
att vi glömmer att leva i nuet. ta tag i sig själv och hälla iskallt vatten över huvudet.
En månad i filippinerna. det gjorde mycket intryck på mej.
Att se allt det man såg. få uppleva allt det man upplevde
Något som kommer att finnas i en föralltid. vänner man kommer ha livet ut. Gud man kommer vandra tillsammans med varje dag.
Att se en sån annorlunda kultur har väckt tankar hos mig.
stuckit nålar i mitt hjärta, om och om igen
tänk er tanken att ni går längs en väg gjord av smuts och skit, där det bor hundratals människor i små hyddor flyandes på vatten och kloak, en hel hop med bedårande barn kommer springande å klänger efter en, man smälter eller hur? de är bara ben på deras sköra kroppar å smuts från topp till tå. Där går man, vit, ren och fet, med sina fina kameror och telefoner, mätt i magen. Kan man känna sig mer Äcklig!!
Vi är äckligt rika gott folk, äckligt feta, och ändå klagar vi på allting!
Men att gå där längs gatorna, se det man ser, ger det lilla man kan ge. känsla av hopplöshet över att det lilla man gör inte har någon betydelse i det stora hela. man hjälper ett litet barn.- det finns 1000 andra i samma stad, osv...
Att vi lever ett gott liv i finland är det inget fel på. Jag är iaf otroligt tacksam att jag är född här. men om man jämför lite. här klagar vi på att måsta gå i skola, medan filippinska ungdomar drömmer om att få gå i skola å få utbilda sig men måst kämpa hårt å deras familjen har inte råd, de klarar sig med några få euron(knappt det) per dag, köper inte nya kläder varje vecka, har inte nyaste iphonen, går inte på bio varje vecka. de har knappt råd att köpa ris, inte råd att mätta sina barns magar. Folk svälter! här har vi mat i överflöd!
Borde vi kanske sluta klaga över det lilla, och iställer vara tacksamma!?
Det var bara en liten grej som stack tag i mitt hjärta och fick mig att tänka på det liv vi lever här.
Nu är vi tillbaka här å inspirationen är stor över vad man kan göra i sitt hemland. Fattiga människor finns även här. våra vänner är deprimerade, grannens bror har tagit självmord, gamla damen behöver hjälp över gatan, killen blir mobbad i skolan eller kanske din vän har aldrig hört att man kan ha en relation med jesus...
Kommentarer
Postat av: Julia
Du har kloka funderingar du :)
Postat av: Julia
bra skrivet daniela, man borde verkligen vara nöjdare över vad man har och int klaga över alla småsaker ( som jag vet att jag också borde bli bättre på )! :) men måst bara påpeka att de också sant att "varje sorg är unik" ju liten eller stor den e!
Postat av: Ylva
Bra och sant skrivet! Har själv tänkt mycke på samma sak, och jag kan tänka mej att tanken blir ännu mer påtaglig då man faktiskt ser med egna ögon hur andra har det.
Postat av: daniela
jättebra skrivet!
Trackback